Jane Eyre

Jane Eyre är en roman från 1847, skriven av Charlotte Brontẽ.

Boken handlar om den föräldralösa Jane som växer upp hos sin rika moster, ständigt retad och kränkt av sina bedrövliga kusiner. När Jane äntligen lyckas undankomma dem, så blir det nästan ännu värre. Hon hamnar på Lowood, en välgörenhetsdriven skola där eleverna svälter och behandlas illa. Stackars Jane blir redan första dagen utpekad som ”en ond flicka” av Mr Brocklehurst, skolans föreståndare.  Men Jane får också några vänner, till exempel Helen Burns, och den snälla lärarinnan Ms Temple. När Jane fyller arton, så bestämmer hon sig för att lämna Lowood och arbeta som guvernant.  Hon får jobb hos Mr Rochester, som vid först anblick verkar hård och kall. Men bakom den mystiska fasaden döljer sig en mörk hemlighet…

Jane är liten och späd, men är intelligent och envis. Hon har mycket starka känslor, och ett hett temperament. Men hon låter aldrig detta hindra henne, och kämpar sig igenom livet, utan att klaga eller bråka. Ändå så får hon många fiender, till exempel sin moster, eller Mr Brocklehurst. Men Jane får också många vänner, och går från att vara liten och rädd, till självständig och beundrad.

Mr Rochester, Janes arbetsgivare, kan verka hård och kall. Men när Jane väl lär känna honom, så förstår hon hur trevlig han verkligen är. Mr Rochester är rik och stilig, och eftertraktad av många. Precis som Jane är han väldigt intelligent och de har ofta våldsamma diskussioner. Han gillar också att spela och sjunga. Det är inte förens i mitten av boken som Jane upptäcker att Mr Rochester döljer en mörk hemlighet…

Boken utspelar sig i början av 1800-talet på engelska landsbyggden. I början av berättelsen så bor Jane med sin moster i en fin och prålig herrgård ute på landet. Herrgården är enorm och fint inredd, men Jane känner aldrig at hon passar in i den miljön. Men det blir inte bättre när hon kommer till Lowood, där enkelheten blir lite av en chock för Jane. Det är inte förens hon kommer till Thornfield, Mr Rochesters gotiska herrgård, som Jane finner sin plats. Herrgården är kuslig och mystisk, men Jane känner sig som hemma där, vilket inte många andra gör.

”Mr Brocklehurst harklade sig. – Mina damer, sa han vänd till sin familj, miss Temple, lärare och barn. Ser ni alla denna flicka? Det gjorde de. Jag kände deras blickar sveda mitt skinn som brännglas. – Ni ser att hon ännu är ung, och att hon ett barns vanliga gestalt. Gud har i sin nåd givit henne samma yttre som han givit oss alla. Ingen synlig missbildning pekar ut henne som fördärvad.. Vem skulle kunna tro att Den onde redan funnit en tjänare och ett redskap i henne? Ändå förhåller det sig så, måste jag till min bedrövelse berätta.  En paus, under vilken jag började hämta mig från förlamningen. Jag insåg att övergången av Rubicon hade skett och att den prövning som inte längre kunde undgås nu ståndaktigt måste uthärdas.”

Jag tycker att det här stycket är väldigt sorgligt. Jane är bara tio år, men har redan innan det här blivit utpekad som ond, av både barn och vuxna. Men detta påverkar henne djupt, även längre fram i livet.  Jag tycker att det är väldigt hemskt att bli förolämpad av ett barn, men det är ännu hemskare att bli förolämpad av en vuxen.

Boken är ju skriven på 1800-talet, så språket blir lite underligt ibland. Men det blir inte för svårt, jag tycker att det blir mer stämning om språket är lite mer gammeldags.  Jag tyckte att boken var helt lagom svår att läsa.

Jag tycker att boken var både bra och dålig, för även om man fäster sig vid både Jane och Mr Rochester, och deras öden, så blir det ganska mycket tjat om vad som anses vackert eller inte. Det känns som om något liknande skulle kunna hända i nutid, eftersom boken är väldigt feministiskt inriktad. Eller ja, så feministiskt inriktad en bok från 1843 kan vara. Författaren, Charlotte Brontë, var tvungen att använda sig av pseudonymen Currer Bell, för att få ge berättelsen om Jane Eyre. Charlottes två systrar, Emily och Anne, som också skrev, använde sig av pseudonymer de också.  Jag tycker att Jane Eyre var en väldigt bra bok, och rekommenderar den till all som gillar sorgliga berättelser, som ändå är gripande och spännande.